Vardag, nära rötterna

Kunskapen sitter i väggarna, sägs det. Det gör den på kontoret i Tranås, men framförallt sitter den djupt inuti de människor som jobbar där. Om fabriken och kontoret är företagets hjärta är medarbetarna dess själ.

En av dem som har Tranås Skolmöbler i ryggmärgen är Kent Borg som jobbat i produktionen i 42 år.

– Jag är 60 år idag, jag började när jag var 18 efter att ha gått en tvåårig verkstadsutbildning, berättar han när vi träffas på nästan samma golv som han ställde sig på för första gången i mitten av 70-talet.

– Jag började på metall-avdelningen. Sen tog jag en paus och gjorde lumpen och därefter hamnade jag på träbearbetning och gjorde alla stolsitsar. Vi plockade virket, lade strö emellan och torkade, det vara andra tider det. Och sen var jag på monteringsavdelningen och ute på

fältet och satte ihop möbler direkt på skolorna. Det var massor av jobb, på somrarna var jag bara ledig på söndagar. Det var roligt men det tärde på kroppen.

Sedan fem år tillbaka är Kent Borg arbetsledare på stålavdelningen, vilket han beskriver som den största förändringen i hela hans yrkesliv. Hans nya roll innebär att han har en egen förmanshytt där han kan stänga in sig. Men, det gör han nästan aldrig.

– Jag sitter sällan därinne, jag gillar att vara med. Jag vill veta exakt hur saker och ting fungerar, jag kan inte vara här utan att förstå alla delar av processen. Tack vare att jag har varit här så länge kan jag också se saker med blotta ögat och det är förstås en fördel, säger han och skrattar.

De ringer naturligt när de har frågor, erfarenheten av att ha varit med såhär länge kan man aldrig lära sig. – Kent Borg, arbetsledare

Skrattar gör han ofta och mycket, om han inte haft roligt på jobbet skulle han inte blivit kvar så länge, det är han övertygad om.

– Vi är många som har varit här väldigt länge och det är ju ett gott bevis på att folk trivs. Eller så är det feghet, att man inte vågar flytta på sig. De säger ju att man bara ska vara kvar i fem år, när man passerat fem kan det väl bli femton, eller fyrtio.

– Förr i världen spelade vi kort på fikat och rasterna, numera sitter alla med mobilen, men vi har lika roligt och ger varandra gliringar, med glimten i ögat förstås. Har man en bra relation med kollegorna så blir allt mycket enklare. Det har varit mycket frihet under ansvar och det är det än idag. Är det lugnt så kan vi dricka en extra kopp kaffe men om det är mycket så är alla på tårna och löser problem tillsammans.

Vad är den största skillnaden mot när du började?

– Det är väl att bockmaskinerna är bättre nuförtiden. Men annars är det faktiskt många av de gamla maskinerna som funkar bäst. Utvecklingen nuförtiden går ju så mycket snabbare förstås, allt ska fram på en gång, förr fick vi tid att hålla på och testa oss fram. Numera är det ett helt annat tänk, det är kul att ha varit med hela vägen.

Det låter som om du kan bli kvar i 40 år till.

– Haha, nej, nu ska jag faktiskt snart gå i pension, har jag tänkt mig. Jag har barnbarn som jag vill ge lite mer tid. Jag har två döttrar och fyra barnbarn. En av mina flickor jobbar faktiskt här på kontoret nuförtiden så jag kommer att ha en relation till företaget även när jag slutar, det kommer jag alltid ha.